Sköldpaddor hela vägen ner

Författare: John Green.
2017, Annorlundaskap, Försvinnanden, Vänskap.

En lite ovanlig JohnGreen-produktion som jag inte riktigt vet vad jag tycker om... Och kanske inte speciellt trovärdig heller, vilket i och för sig inte är författarens signum direkt. I alla fall handlar den om Aza, som är en relativt udda tjej i bemärkelsen bakterieparanoid. Hon lever ensam med sin mamma efter pappans död och går på terapi och tabletter mot sin rent fysiska ångest mot att bli smittad av någon annans baskelusker, oavsett om de kommer in i ett sår i handen som hon envisas med att alltid gör hål i, eller kommer in munvägen via en kyss.

Tillsammans med sin beundransvärda bästis Daisy (som mot alla odds pallar hennes fixeringar) ger de sig in i jakten på en försvunnen miljardär, eftersom en belöning på 100 000 dollar utfästs till den som kan bidra till att han hittas. Saken är nämligen den att miljardären är föremål för en utredning kring mutbrott och har två söner som blivit ensamma kvar (varav Davis Aza har lärt känna på ett läger en gång för länge sen). Alltså tycker Daisy att de har en naturlig ingång till familjen - dvs sönerna, som tidigare dessutom förlorat sin mor. Davis minns Aza väl, och tillsammans utforskar de livet, rymden, och även sina känslor för varann, utan att Davis egentligen vill att pappan ska hittas. Han tillförde inte mycket, men lillebrodern saknar honom hemskt mycket ändå. Medan utforskningarna trots allt pågår tar olika personal hand om de två pojkarna, och Aza åker jojo i sina paranoidnojor, och ingen vet riktigt var det ska sluta. Finns pappan faktiskt någonstans, och varför hör han isåfall inte av sig till sina barn? Och hur kan han testamentera hela sin enorma förmögenhet till en ödla som han har i trädgården?

Ja, det är mycket som är ganska knasigt i historien, och jag vet som sagt inte riktigt vad jag tycker om den. Småintressant och fängslande på sitt eget sätt, men kanske en smula väl ologisk på många andra. Och himmel vilka jobbiga tankar Aza lever med... Det blir nästan lite too much för mig som läsare, och lite tjatigt. Men ok underhållning för stunden.

/Tuija