Fyrtiosjunde våningen

Författare: Ina Ekegård.
2017, Annorlundaskap, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Jag har verkligen gillat Ekegårds både stil och innehåll, i hennes två tidiga romaner. Hon skriver i regel om unga vuxna, så även denna gång, men innehållet/handlingen var lite oväntad, jämfört med hennes tidigare verk. Det här är en roman om bekräftelse, förödmjukelse, och att tappa kontakten med sig själv. Innan man ens knappt vet vem man är…

Eric Meijer har länge varit överviktig, ända sedan dagis. Det har blivit en del av hans identitet, men inte i bemärkelsen att skämta sig runt sin övervikt -  istället blir han den osynlige som håller sig i bakgrunden,  och tillhör klassens nördgäng av dataspelare. Men så träffar han Emelie. Näst sista terminen på gymnasiet börjar hon ny på skolan, och trots sina 127 kilo, oskuld och okysst, är de en vecka senare ett par. Ett mirakel i Erics värld! Och Emelie själv är ett mirakel i sig själv – så annorlunda men sig själv nog… stark och cool har hon valt sin egen väg, inte alls fegat, som Eric, genom livet. Efter åtta månader tillsammans är det riktig och äkta och stark kärlek som präglar deras förhållande.

Så får de en förfrågan om att hänga med ut och campa i bergen, han backar direkt eftersom han vet att han inte orkar, men som den Emelie hon är, gör hon slag i saken. ”Du säger att du är trött på att vara fet. Så låt oss ändra på det då”, säger hon, och flyttar ut i skogen med honom, på en bantnings- och träningskur. I månader kämpar han med hennes hjälp och är plötsligt åttiotre kilo vältränad snygging – borta är den feta snubben.

En ofattbar omvandling onekligen. Han stormtrivs med sitt nya, vältränade jag, uppmärksammas otroligt för sin snygghet från höger och vänster, och finner sig plötsligt upptäckt som potentiell deltagare till en realityshow i gränslandet mellan BigBrother och ParadiseHotel. En smula smickrad inser han att ett deltagande – en vinst - skulle kunna vara deras snabbiljett till den gemensamma framtiden, en startplåt för många saker. Och mot bättre vetande, trots en del tvivel och dubier hos dem båda, accepterar han ett deltagande.

Som funkar någorlunda till en början, trots de andra deltagarnas tillkortakommanden. Först fattar han inte hur han ska stå ut, men försöker hålla låg profil på sin egen kant. Men efter hand blir han indragen i allt mer dynga, tillvaron blir ett inferno av bekräftelsekickar, lögner och offentlig förödmjukelse som tar en ände med förskräckelse där han saboterar sitt liv fullständigt. Och klockan går inte att vrida tillbaka.

Han inser att han förlorat allt som varit viktigt i hans liv, drogerna är det enda som håller honom upprätt tills han kollapsar. Finns det någon väg tillbaka? Hur? Och till vad, i så fall?

Det här är en bok där cirkeln sluts – från dåligmående till lycka och eufori, tillbaka till än värre dåligmående… Många frågor ställs på sin spets, här finns eftertanke och efterklokhet, vad är man beredd att riskera, och till vilket pris? Och hur klokt är det att gapa över för mycket när man redan har allt man drömt om? Trots allt finns här också öppningar, förlåtelse, ett ljus i tunneln – och det behöver både Eric och jag som läsare, för det är ingen munter läsning, men inte desto mindre viktig. En bra och välskriven bok igen, som sagt, men ganska oväntad och annorlunda!

/Tuija