Den tusende följaren

Författare: Jenny Milewski.
2016, Deckare, Thriller, Vänskap.

En smula hårresande jakt på en id-kapare och stalker... eller vad man nu ska kalla det...

Ja, en hisnande mardrömslik situation är det iallafall som vloggerskan Stella Star hamnar i, efter att plötsligt en dag upptäcka att en av hennes följare utger sig för att vara henne. Och inte nog med det - hon ser ut ungefär som hon, hennes rum där allt spelas in ser identiskt likt ut - men hon utger sig för att visa en annan sida av sig själv, på en ny kanal, där hon kallar sig Nova Star istället. Detta ger Stella kalla kårar, men det är ingenting emot hur det känns när Nova Star utger sig för att vara Stella på en dejtingsajt, och folk påstår sig ha pratat med henne i timtal - för att inte tala om när hennes mobil blir nedlusad med dickpics och hon blir hatobjekt nummer ett både i sociala medier och på gymnasiet där hon går. Allting håller på att urarta totalt, polisen kan inte göra särskilt mycket...

...men då blir hon vän med en grannpojke från barndomen som hon aldrig pratar med annars - en lite udda spelnörd som visar sig kunna både spåra och hacka en del. Tillsammans lyckas de spåra upp de märkligaste kopplingar till byn som hennes mamma en gång lämnade som ung...

Ja, det är ingen lustig historia det här, igenkänningsfaktorn är säkert hög för en och annan som själv blivit utsatt för näthat oavsett på vilken nivå. Maktlösheten i situationen, den omotiverat höga hatfaktorn när drevet går igång.. Det är overkligt och måste vara oerhört obehagligt att vara så utsatt. Sen kan jag inte låta bli att fundera över vad denna generation - som tycks så beroende av att alltid vara uppkopplade, alltid finnas där, alltid synas för annars finns man inte - slösar bort sitt liv på. Det gör mig både ledsen och beklämd att konstatera hur mycket meningslöst som människor lägger så ofantligt mycket av sin tid på - jag kan inte förstå hur det kan vara så viktigt att bli socialt e-bekräftad varje dag. Istället för att bara leva. Och uppleva. Och strunta i om man blir bekräftad eller inte. Hur blev detta så viktigt? När alla vet att det bara är yta alltihop, iallafall? Kanske är det vårt sätt att strutsa oss igenom ett liv som vi har gjort för jobbigt att leva?

I vilket fall - en tänkvärd paketering av ett nutida, nog så obehagligt, fenomen.

/Tuija